Jag har försökt dölja det i tre veckor nu. Men det går inte längre. Jag erkänner. Jag har en stegräknare.
Det började på julafton när Nilla fick en stegräknare. Jag hånlog lite och tyckte att det var larvigt. Alla utom jag visste tydligen att en vuxen människa bör gå 10000 steg per dag för att må bra och hålla sig i form. Jag log och förklarade att jag gick fyra kilometer varje dag efter frukosten och att det nog ganska lugnt blev 10000 steg.
När jag några dagar senare var hemma i byn igen och gick min promenad så började tvivlet flytta in i min kropp. Jag VISSTE ju inte att det räckte med min promenad. Tänk om jag gick back varje dag. Fan.
Så jag köpte en stegräknare liksom bara i kontrollmätningssyfte. Och inte fan gick jag tiotusen steg om dan. Långt ifrån. Så då fick jag behålla den på bara för att kalibrera mina promenadvanor. Nu klarar jag mig inte utan den. Det har blivit en fix idé. Jag kan inte somna om jag inte har kommit upp i mina steg innan kvällen. I förra veckan stannade den på 9500 när det blev dags att gå och lägga sig. Jag tyckte att det får väl räcka och gick till sängs. Efter en halvtimme gav jag efter för tvångstankarna och tog på mig, gick 250 steg ner för gatan och sedan 250 hem igen. Somnade med ett leende. Den hade stannat på EXAKT 10000. EXAKT.
Ni har rätt att håna mig och jag klandrar er inte.
Jag har bestämt mig, jag ska fästa den så att den syns och sluta gömma den under jackan. Jag ska gå med rak rygg. Som gud skapat mig. Med full kontroll över antalet steg.
